Nu ligger jag alltså här i min sjukhussäng med sjukhusarmband, noll smink och hår som nyligen tvättats med något som snarare liknar som diskmedel än schampo. Känner mig såklart väldigt rädd och orolig för operationen (de ska skära i min mage, hallå?!) men samtidigt känns det skönt att vara omringad av proffs.
Snart är det dags att sova, om jag kan. Imorgon blir det operation. Vill säga TACK till alla som hört av sig idag och önskat mig lycka till. Det betyder väldigt mycket. Största kramen!
God morgon! Blev inget bloggande igår, var sjukt tjurig och deppig över min mage så jag låg mest och surade i soffan. Men nu är det bättre.
För det första fick jag prata med min läkare imorse och det var enormt lugnande. Ni vet att jag har klagat på sjukvården innan, men när det verkligen gäller (om man blir sjuk/ska genomgå operation/blir inlagd) är de faktiskt grymma på det de gör.
Och för det andra. NI. Mina allra bästa läsare som är så enormt BRA och GULLIGA och STARKA. Under natten har jag inte bara fått några kommentarer utan även mail från tjejer som går igenom/ska gå igenom/har gått igenom samma/liknande sak och stödet ni ger mig är helt fantastiskt. Nu känns det som att jag sitter och skriver värsta smörtalet men TACK, jag blir så himla glad när ni skriver. Ni stöttar mig mer än ni tror!
K�RLEK TILL ER! (Obs! Vet ej varför jag posar med lattemugg? Något konstigt bloggtics jag har att jag nödvändigt måste få med alla lattemuggar inom räckhåll på bild? Jaja, pussen ser ni alla fall och det är det viktigaste!)
Mitt barnsligaste craving är helt klart Mer. Ni vet de där juicerna som mest smakar saft? De ska självklart drickas ut små tetrapack med minisugrör (det smakar inte lika gott på flaska). Såna här med apelsin kan jag dricka huuuuur många som helst av och nu har jag köpt med mig ett par till redaktionen. B�STA JOBBDRICKAN!
Och just det. Var ju hos kirurgen idag för att snacka om magen, och ja, det kommer bli operation. De ska gå in och ta bort det som är mest ärrat och fixa lite med ställena där det är mest inflammation. Jag kommer F�RHOPPNINGSVIS få opereras redan om 3-4 veckor så då hoppas jag att ni hänger här och peppar mig, för det är ni ju så bra på!
Jag spenderar mÃ¥ndagmorgonen pÃ¥ Karolinska sjukhusets röntgenavdelning. Nu ska jag äntligen fÃ¥ röntgas vilket betyder att min sopp-/barnmatsdiet börjar gÃ¥ mot sitt slut. Längtar efter grillade hamburgare, skaldjursrisotton pÃ¥ Buco Nero och min egna spaghetti och köttfärssÃ¥s… Ã?åå vad jag blev hungrig nu!
I alla fall – sjukhushäng innebär en hel del väntan. Jag fördriver tiden med ett en Stockholmabaserad chiclit som Cissi skickade med mig. Jag älskar ju chiclits! Lovar att leverera en recension sen..
Dålig bloggmorgon, jag vet, men jag har haft fullt upp minst sagt! Kickade igång dagen med ett morgonmöte med grymma Wilson Creative som gör formen i Egoboost Magazine. Vi diskuterade bland annat hur vi tänker oss att sommarnumret ska se ut och hur vi vill nå ut till ER, världens bästa och viktigaste läsare.
Känner mig inspirerad till tusen och vill egentligen bara sätta mig framför datorn och jobba. Men nu sitter jag i stället på bussen på väg mot ett möte med en dietist. Ska bli spännande men jag tvivlar på att hon kan säga något jag inte redan vet.. (kaxarn)
Har blivit helt kär i min nya (eller ja, gamla, det är ju second hand) väska. Ska visa den för er ordentligt sen!
Skrev ju ett inlägg om min mage här om dagen, och magen såg tydligen det som ett tecken på att det är ok att börja krångla igen? Inte okej!
Hade haft ont hela dagen men fick en passande smärtpaus under shoppingen. PÃ¥ vägen hem eskalerade det igen, och nu ligger jag här pÃ¥ Karolinskas akutvÃ¥rdavdelning. Jag har snälla sköterskor, en skön säng, stor TV, smärtstillande och känner mig trygg här – sÃ¥ just nu gÃ¥r det ingen nöd pÃ¥ mig. Men det vore skönt om kramperna kunde släppa sÃ¥ att jag fÃ¥r Ã¥ka hem imorgon.
Saknar redan jobb, vänner och min lilla etta!
Så nu vet ni varför bloggen har varit lite seg med uppdateringen idag, jag har sovit exakt hela dagen (behövdes efter en jobbig natt). Kommer med lite pics senare ikväll/imorgon. Men till dess ska ni få läsa intervjun som Elin Kvist gjorde för Nyheter24, så håll utkik på bloggen!
I mitt skafferi just nu: en ofrivillig Kissie-diet a la barnmat och proteinpulver.
Jag har fått kommentarer från flera människor som har missuppfattat min diet totalt. Jag äter inte flytande föda för att jag vill gå ner i vikt. Jag äter flytande föda för att jag inte ska få tarmvred.
Det är mycket som har fått mig att gå igång på magfrågor på sistone. Flera unga tjejer som går runt med magont har hört av sig till mig.
Jag har Crohns sjukdom som är en kronisk inflammatorisk sjukdom som i mitt fall sitter i tunntarmen. Ja, på vanligt människospråk betyder det att jag har svullnad på vissa delar i min tunntarm, och det är något jag måste leva med resten av livet eftersom det inte finns något botemedel. Det suger.
I mitt fall resulterar det i att vissa partier i tunntarmen svullnar upp och blir sinnessjukt trånga. När det blir trångt kan mat fastna = det blir stopp = går det för lång tid vrider tarmen om i tarmvred vilket kan vara livsfarligt. Jag fick veta att jag har sjukan när jag var 18 år och sen dess (tack vare en kortisonkur och daglig medicinering med tabletterna Azatioprin) har läget varit rätt stabilt. Jag har fått några få skov vilket har resulterat i övernattningar på akuten med massa morfin men mellan dem har allt varit frid och fröjd.
Men så blev det hösten 2010 och min sjuka bestämde sig för att börja jävlas på nytt. Flera ställen i tunntarmen har blivit inflammerade och det stället där jag hade inflammation från början har blivit så ärrat att det är trångt 24/7. Sen i november har jag gått runt med ont i magen flera gånger i veckan, och så kan man inte ha det.
Fick börja ta sprutor på mig själv, Humira heter de, och är en ny medicin som tydligen funkar på många. PAIN säger jag bara, ofta man sticker sig själv med en nål frivilligt? Det kräver rätt mycket självdisciplin. Fetont gör det (förlåt alla som ska börja ta Humira och som läser det här), och på mig verkar de inte funka jättebra (?). Eftersom jag fortfarande har ont måste jag äta flytande föda, för att inget ska fastna, fram till början av maj då jag ska röntgas och får veta mer. Troligtvis kommer det sluta med att jag opereras, så att de kan kasta bort de där dåliga partierna en gång för alla.
Det är megatrÃ¥kigt att inte fÃ¥ äta pasta, kött, godis, bröd… ja, det mesta. Men det är faktiskt värt det när jag slipper ha ont. Och jag vet ju att det inte kommer vara sÃ¥ här för alltid.
Dit jag vill komma med det här inlägget är att vi tjejer måste bli B�TTRE på att dela med oss av vår skit. Jag vet att det är så många som sitter med konstiga problem men som inte säger ett knyst eftersom det kan kännas lite skämmigt att inte vara totalperfekt hela tiden. Men ingen är perfekt! Och jag VET att jag hjälper andra tjejer i min sits bara genom att berätta att jag har Crohns.
Och om ni går runt med ont i magen M�STE ni gå till doktorn och TJATA på att få hjälp. Det gäller all värk förresten. Man ska inte behöva acceptera att man mår dåligt i Sverige där det faktiskt finns hjälp att få. Problemet är bara att det sitter något så otroligt bittra/sura/förbannade/hämdlystna/elaka/bitchiga och trötta personer på flera vårdpositioner som kan göra att man känner sig rätt så liten när man bara ville ha lite hjälp. Jag lovar, jag möter flera såna varje gång jag är i kontakt med vården. Och det är trots att jag har blivit tilldelad en specialistklinik där man tror att folk ska veta vad de gör! Låt inte dem skrämma bort dig! ST� P� DIG, bit ifrån och slå tillbaka med samma mynt. Förklara vänligt men jävligt bestämt att du inte mår bra och att du har rätt att få hjälp, för det har du.
Jag och min jobbiga mage. En mage som gjort mig väldigt svag och sårbar men också så mycket starkare och större som person.
Uppdatering 29 januari 2012
Ja, som ni kanske redan vet blev det en operation den 26 maj år 2011. Det var något av det värsta jag har varit med om både psykiskt och fysiskt och ni kan läsa vad jag skrev om det här, här, här, här och här. Här kan ni läsa min operationsberättelse.
Efter flera månaders tvångsdiet, smärtande och konstant oro hamnade jag alltså på sjukan. Operationen gick, tja, medicinskt sett rätt så bra, men jag fick komplikationer i form av en bukhinneinflammation som gjorde att jag låg i fruktansvärda smärtor i en vecka. I en hel vecka låg jag där på Karolinska i Huddinge och gjorde inte mycket mer än sov, kräktes galla, grät och skakade i ångestattacker. Ja, ni förstår ju själva att det inte var så kul.
Men. NÃ¥gra veckor efter vände det. Jag fick komma hem och när jag vant mig av morfinet (det var en match i sig) blev jag allt piggare och gladare. Jag kunde gÃ¥, om än nÃ¥got böjt, och jag kunde ta upp kontakten med mina fina vänner igen. Och framför allt – jag fick äta.
Jag kunde åka iväg på alla sommarens resor utan problem och sakta men säkert läkte det stora snittet på magen. I dag känns det ingenting! �r det inte fantastiskt hur kroppen kan läka? Att de liksom har skurit upp min mage, klippt bort flera centimeter tunntarm, skurit i samma tarm på andra ställen, sytt ihop och så läker det? Helt sjukt om ni frågar mig.
Chrons sjukdom är fortfarande en kronisk sjukdom vilket innebär att jag kommer få handskas med den livet ut. Operationen har gjort att jag förhoppningsvis inte kommer känna mycket av den på många, många år om jag tar hand om mig själv och har tur. För att hålla inflammationen nere tar jag fortfarande azatioprin och Humira varannan vecka. Det känns ändå värt det om jag slipper ha ont.
Att ha en kronisk sjukdom medför såklart en ständig oro och en underliggande existentiell ångest som jag tror att bara vi med kroniska sjukdomar kan förstå, tror jag. Det är hemskt på många sett, men det ger också konsten att se det fina i livet och konsten att se saker så positivt som det bara går i gengäld.
�rret då? Ja, läkarna gjorde ett grymt jobb. Jag såg framför mig ett ärr som skulle sträcka sig från brösten ner till de heliga delarna, haha, men det blev inte mer än 10-15 centimeter och trots att det bara har gått ett drygt halvår har det läkt superfint. Det kommer blekna betydligt mer och jag ska skydda det med tejp så fort jag går ut i solen (därav den fina rektangelbrännan, hehe). På nått sätt gillar jag mitt ärr. Det berättar dels en historia och så är det ett stående bevis, för mig själv, att jag klarade av operationen och kom tillbaka tusen gånger starkare.
�ven om jag verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen INTE vill göra ännu en operation och helst skulle vilja ha det ogjort vet jag att den enorma prövningen har gett mig något som är få förunnat. Jag har verkligen fått tänka över vad som är värt att kämpa för här i livet och jag vet att det är för kort för att man ska ta någon skit. Det är först när man ligger och ska bli sövd inför en stor operation som man förstår det. Och det är när man ligger och är sitt allra svagaste jag efteråt som man får det bekräftat. Jag slösar inte en dag på något som inte känns värt det i slutändan och jag har blivit stenhård med att bara göra sådant som känns rätt i hjärtat. För det är jag värd!
Mitt ärr! Strecket är själva snittet och de små prickarna är ärr efter klamrarna som höll ihop magen innan den hade läkt.
